inte skrivit på länge, för jag har faktiskt inte haft tid! Och det känns bra att säga. Jag har fullt upp hela tiden. Verkligen hela tiden. Träffa än den ena, än den andra. Göra än det ena, än det andra. And I LOVE it. Jag älskar att ha ett sådant "fullspäckat" liv. Fullt av planer. Fullt av mening och lust. Liv! Jag njuter av varje minut. Även om jag ofta klagar på att jag är trött och slut och inte har någon energi och så vidare. Men det är en bra trötthet som finns i min kropp och mitt huvud. Det finns en mening med tröttheten. Love love love!
Igår var jag och Jenny på nostalgipromenad på Bromsgatan. Där vi vuxit upp som barn. Där vi sprungit och lekt och skrattat och gråtit. Där vi lagt grunden för vem vi är idag. Vår bakgrund. Vår barndom. Vårt hem. Det var fint att promenera genom gårdarna. Att minnas. Att se allt det gamla. Att mycket är sig likt, att mycket är sig olikt. Att ingenting kommer att bli det samma igen. Att allt alltid kommer att vara som det varit. Älskade Bromsgatan. Jag kommer att fälla en tår när de husen ödeläggs och börjar rivas. Det känns som att en del av mig, en del av mitt liv kommer rivas. Försvinna och tillintetgöras. Jag och Jenny kommer väl stå där hand i hand den dagen det är dags och gråta tillsammans. Eller hur Jenkan?
Om tre dagar åker jag till Piteå. Och får krama om min Sofie. Yey!


