onsdag 23 februari 2011

Det pirrar i...

kroppen. I magen. I huvudet. I bröstkorgen. I benen. Överallt! Pirr pirr. Snacka häftig känsla. Det var längesen jag kände så här... om jag ens känt det någon gång förut? Eller är det kanske en känsla som man fort glömmer bort att man känt förut? Skön är den i alla fall.

Man ska aldrig planera livet... det blir ändå inte som man tänkt sig. Jag trodde att jag hade livet planerat framför mig. Jag trodde jag visste hur de närmaste åren skulle komma att se ut (ungefär). Men aldrig hade jag trott att jag idag skulle sitta var jag sitter. I min egen lägenhet i Kiruna. Det är en häftig känsla. Ibland får jag ett riktigt lyckorus av det. Ensam. Själv. Jag. Mig. Mitt. Malin. Jag har nog aldrig varit så självständig (och självsäker?) som jag är nu. Jag mår bra! Jag har saknat att på kvällarna spontant kunna hälsa på hos familj och vänner. Nu kan jag det. Här i Kiruna verkar det som om jag kan gör allt som jag vill, när jag vill.
Fast visst finns det stunder då jag tycker det är pest och plåga och pina och så ensamt och hemskt att det inte finns att bo ensam. Men då påminner jag mig själv om att "Malin, nu är du bland vänner. Bland människor som du älskar och tycker om, och som älskar och tycker om dig. Du har det bra!" Och så är det.

Oulu om tre dagar!

söndag 20 februari 2011

Jag älskar att...

bo i Kiruna. Jag älskar mitt Kiruna. Verkligen älskar! Jag tror ärligt talat inte att jag kommer kunna flytta härifrån någongång igen. Det är ju här jag har allt! Verkligen allt. Jag har hittat hem. Kände mig så lycklig idag när jag satt på skotern bakom pappa. Solen sken och jag log och staden var vacker. Jag menar... i hur många städer kan man få skjuts på skoter till skidspåret av sin pappa? I LOVE KIRUNA!

Skidåkningen gick inget vidare alls. Det var inget som helst före, och jag fick verkligen kämpa som en dåre för att ta mig framåt. Skidspåren var mosiga och söndertrampade. Jag blev så arg. Arg på skoterförare som kör som idioter, som om de skulle äga hela världen. Nonchalanta jävlar. Jag blev också arg på alla skidåkare som har hundar med sig, och som låter de där fybenta djuren trampa sönder skidspåren. Fan. 

Veckan som gått har det inte hänt mycket alls. Det har varit alldeles för kallt för att det ska kunna hända så mycket. I Jukkas hade vi en dag -42. Helt vansinningt! Jag har inte gjort många knop. Mest suttit hemma och datanördat eller kollat tv eller stickat. Fast igår var jag och Ida och barnen till Anki och hälsade på. Fick smaska på en alldeles underbar minchokladkladdkaka. MUMS! På kvällen var jag hemma, ensam, och hade tv-kväll. Kollade både på Melodifestivalen och på QX-galan. Mys. Idag har jag som sagt åkt skidor. Har storhandlat på Coop (typ tre veckor sen jag handlade sist). Har tvättstuga nu. Och... hör och häpna: Jag har lagat mat!! I mitt eget kök!! Det kan mycket väl vara fjärde gången jag gör det sedan jag flyttade in i oktober. Jag som brukar avsky att laga mat tyckte idag att det var ganska roligt. Kanske är bra att ha "matuppehåll" ibland. Det kanske skapar ny inspiration? Kanske rent av lagar middag själv åt mig & Någon på onsdag, istället för restaurangbesöket?

Nu är det verkligen inte länge kvar tills min Jenny flyttar hem till Kiruna igen. JA JA JA!!!
Och det är verkligen inte länge kvar tills jag och Sofie drar och gör Piteå osäkert. YES!!!
Och om fem dagar åker jag och Anki till Oulo och njuter av en spa-helg. YEY!!!

Nej... inga djupa tankar idag.

måndag 14 februari 2011

Alla hjärtans dag...

jotack, jag vet! Jag vet! Jag vet! I know! Allt för väl. Visst är väl tanken god att det finns en dag då man får tillfälle att uppvakta den/de man håller kär lite extra. Uppmärksamma. Tycka om. Gilla. Älska. Men just sådana här dagar känner jag mig så oändligt ensam... och har alltid gjort. Även om jag varit i ett förhållande. Det blir sådan prestation. Krav! Jag och en kollega konstaterade på jobbet att idag får vi nog minsann själva köpa de där blommorna och den där chokladen. Inte är det någon annan som gör det i alla fall... (Jag vill ju också bli uppvaktad) Därför sitter jag nu, ensam, framför datorn och datanördar, äter cocosbollar och dricker saft!

Kom hem från jobbet idag med huvudvärken från döden. Barnen har varit som vildar. Riktiga monster! Men med tanke på att vi inte har kunnat vara utomhus alls på hela dagen, så är det inte så konstigt. Det är alldeles för lite utrymme att röra sig på för alldeles för många barn och personal. Men det har varit -39 i Jukkas idag, och därför beslöt vi oss för att stanna inomhus. När jag kom upp till stan på eftermiddagen var det bara -20 hos mamma och pappa. Värsta mildvädret!

Igår kväll kom ett efterlängtat sms. Åh, så glad jag blev. Men det resulterade dock (dessvärre) i ännu mer grubblerier. Som om jag inte redan hade nog att grubbla på. Vilket ledde till att jag knappt kunde sova inatt. Vandrade mellan soffan och sängen... För varmt. För kallt. För trångt. För mycket plats. För hårt. För knöligt. För mjukt. För ensamt. För otryggt.

Om 12 dagar åker jag till Oulu. Och Anki följer också med dit. Yey! Fatta roligt vi kommer ha! Fatta vi kommer mysa! Fatta vi kommer njuta! Åååh, så jag längtar!

lördag 12 februari 2011

Jag är inne...

i en period nu då jag känner mig så sjukt ledsen. Inte så att jag gråter och har mig. Jag känner mig bara ledsen. Hopplöst ledsen. Inte deprimerad... men ledsen. Det känns som att ingenting blir som jag vill. Jag kämpar och kämpar men möter bara på återvändsgränder över över överallt! Hela tiden blir det tvärstopp. Slag i magen. Slag i ansiktet. Ja, inte slag på riktigt, men förstå symboliken. Pang! Stopp! Tvärnit! Vänd tillbaka! Här har du ingenting att hämta! Prova en annan dörr, en annan väg, ett annat liv. Mångt och mycket är väldigt motigt just nu. Ja, jag känner mig motarbetad. Ledsen.

Jag har inte riktigt friskförklarat mig själv ännu. Jag är helt feberfri, men jag snorar fortfarande och kroppen är trött. Har ändå varit en tur på marknaden idag med min fina vän Therese. Hittade en snygg sjal i lila och rosa som jag köpte. Och tre kartonger cocosbollar. Mums!
Det är lite läskigt att befinna sig i folksamlingar som det kan bli på marknader. Man vet aldrig vem eller vad man kan råka stöta på. Två helomvändningar gjorde jag, bara för att jag såg någon jag inte ville se. Någon jag inte orkade se. Orkar inte möta, orkar inte prata, orkar inte låtsas le och prata. Nej, då är det bättre att vända på klacken. Fly! Försvinna! Gömma sig!

Ibland får man veta sånt som man inte vill veta. Sånt som man kan vara utan. Jag går nog sönder snart. Ja, det gör jag. Oj... där ramlade en arm av... och en del av mitt hjärta.

Ikväll kommer Annika och Ebba och sover hos mig. Daniel skulle ha lagfest hemma. (Jag hade hellre varit på lagfesten). Hon skulle ha chips och godis och läsk med sig. Det kommer bli mys. Det blir nog bra. Svulla i sig en massa onyttigt, bli fet! Prata prata prata, kanske gråta en skvätt av glädje och sorg.

Skjut mig!

fredag 11 februari 2011

Man ska inte...

överanalysera. Man ska inte analysera över huvudtaget. Man ska låta saker och ting vara som de är. Man ska inte grubbla och fundera och tänka och undra. Man ska låta allt bero... och ta det för vad det är. "Det ger sig", "det löser sig", "det blir bra". 
Fan heller!
Jag är inte en sån som har ro att vänta och ge saker tid. Jag är inte en sån som kliver åt sidan och ser vad som händer och väntar på svar. Jag vill veta nu, jag vill ha svar nu, jag vill ha respons nu. Direkt och på en gång. Det finns nog inget som jag avskyr så mycket som ovisshet. Att vänta på svar och vänta på att någon annan ska bestämma sig och ta beslut. Usch! Får inte jag veta på en gång så kan jag grubbla hål i huvudet på mig själv. Och just nu är jag väldigt nära en hjärnblödning, och eventuellt också en hjärtinfarkt.
Ge mig svar, tack! Nu.

Annars så håller förkylningen i sig. Jag var ju hemma från jobbet tisdag och onsdag. På torsdag gick jag och jobbade... det var dumt. På kvällen kom febern igen. Så idag fredag har jag varit hemma och kryat mig. Har sovit mest hela dagen, och nu känner jag mig oförskämt pigg. Rastlösheten börjar krypa i benen. Men ute vräker snön ner, så en promenad är inte ens att tänka på. Men jag har diskat och städat (plockat undan) och duschat. Väntar nu på att Let´s Dance ska köra igång kl 20, då ska jag mysa ner mig i soffan under en filt med en kopp varm glögg i ena handen och pepparkakor i den andra, med en massa tända ljus. Synd bara att man måste avnjuta detta ensam... suck.

Om två veckor åker jag till Oulo. Yey yey yey!

onsdag 9 februari 2011

Andra dagen hemma...

från jobbet. Snorig och jävlig, men äntligen feberfri. Jag har aldrig varit med om maken till feberfrossa som jag hade natten mot tisdag. Skakade! När jag väl orkade upp så mätte jag febertemp på 39.9. Måste ha varit högre också... fy farao alltså. Hatar att vara sjuk. Imorgon tänkte jag gå till jobbet igen. "Pratade" just på facebook med en kollega. Hon tyckte jag skulle "ta en sup, beställ taxi och kom på jobbet". De saknade och behövde mig där. Sådant värmer att höra. Jag tycker om mina kollegor.

Pratade med min mormor  i telefon idag. Det är inte ofta vi gör det, men när vi gör det så känns det så varmt och mysigt. I måndags fick jag ett paket i brevlådan, innehållande en jättefin turkos sjal som min mormor hade stickat åt mig. Ååh, jag blev så glad! Jag blev så glad för att den var så fin och så fin färg och så mysig. Mest glad blev jag för omtanken, att få en present utan att det är födelsedag eller jul. Sådant värmer. Det är roligare att ge/få presenter utan förvarning... mitt på en vanlig vardag. Min mormor sa att "jag tänker mycket på dig, Malin"... åh, min fina mormor.

Annars så är det rätt trist att vara ensam hemma hela dagen. Visst, jag sover rätt mycket. Men tiden när jag är vaken är jobbig att slå ihjäl... sitter oftast i sängen med datorn i famnen, facebookar, lyssnar på dålig musik och längtar efter att umgås med mina vänner. Och som en räddande ängel ringde Annika för en stund sedan och sa att hon och Ebba kommer och sover hos mig på lördag kväll. Yey! Snacka mys. Girls night. Först ska vi gå på marknaden och handla en massa gott. Chokladmunkar, kokosbollar, remmar, mmmm! Måste bara se till att bli frisk till dess.

Ikväll hoppas jag på att den där Någon speciell ska höra av sig. Jag vill verkligen... tror jag...

måndag 7 februari 2011

Sjuk igen! Det...

är ju inte riktigt klokt! Ända sedan början på september har jag varit sjuk till och från typ hela tiden. Gått på penicillin en gång... varit hemma från jobbet tre omgångar. Snart orkar jag och min trötta kropp inte vara med längre, Näsan rinner, huvudet värker, ögonen är röda, fryyyser och så trött så trött så trött. Hur fan ska man göra för att bli frisk? Kan jag anklaga mitt jobb? Är det kanske en arbetsskada?

Helgen som gick var fantastisk! Jag ville inte åka hem, jag ville stanna en månad till. 30 dagar till med min Jenny på ett hotellrum, snacka mys! Då hade jag mått som en prinsessa. 
Tågresan på fredag kväll var dock en mardröm. Till att börja med var tåget en timme sent till Kiruna, så jag satt i väntsalen på tågstation i över en timme och gjorde ingenting tillsammans med en massa illaluktande främlingar. Usch! Väl på tåget så stämde ingenting och totalt kaos rådde. Min vagn fanns inte, och där med inte heller min plats. Så jag satt i en liggvagnskupé tillsammans med två Laestadianer som höll på prata hål på mitt huvud och ge blödande skavsår i mina öron. Men väl framme i Luleå, dock två timmar senare än beräknat, fick jag ett varmt mottagande av Tuomo. Tack Tompa för skjutsen, det var guld värt! På hotellet sprang jag in i min Jennys armar. Underbart! Det har varit en massa prat och surr och samtal och ventilerande av tankar hela helgen. Just vad vi båda behövde, tror jag. På lördag förmiddag öppnade vi en skumpaflaska för att fira den kommande flytten, min Jenny ska flytta hem till mitt Kiruna. Yey! Lördag var också dagen för Melodifestivalen. Det var riktigt roligt att vara på plats. Att se allt live. Att känna atmosfären. Men bäst var nog ändå min man - min Danny! Wohoo! Snacka heting. 
Lördag kväll tillbringade jag och Jenny på hotellrummet tillsammans med massa gott rosévin. Åh, vilken underbar kväll! Innan hemfärd på söndag sprang vi på stan och gjorde en del shopping. Sedan var det plötsligt dags att åka hem. Jag med buss till Kiruna, och Jenny med buss till Umeå. Men vi ses snart igen!

Klockan är inte mer än snart 19... men jag tror fan jag ska gå och sova snart ändå. Det får man väl när man är sjuk?

Mannen är kvinnans bästa vän. Han hjälper när hon känner sig osäker, tröstar henne efter en dålig dag, inspirerar henne till att göra saker hon aldrig trodde hon kunde göra, gör att hon kan uttrycka sina djupaste känslor, ser till att hon alltid känner sig som den vackraste kvinnan i rummet, och låter henne vara trygg, sexig och oövervinnlig... Nej vänta!! Jag tänker på VIN.Det är vin som gör allt detta! 

torsdag 3 februari 2011

Imorgon åker jag...

till Luleå. Jihoo! Får äntligen ha min fina Jenny för mig själv, en hel helg. Snacka vi ska mysa!! Idag har jag varit och köpt skumpa (mousserande vin) åt oss, som vi ska skåla med imorgon kväll. För vi har någonting att fira. Yey!

Idag kom kollegan Peter med fika åt oss alla på jobbet. Det uppskattades verkligen. Tack Peter, du är snäll.

För en liten stund sedan ringde det i min telefon. Ett okänt mobilnummer. Jag svarade såklart (kan ju vara nån viktig!). Det var en snubbe som frågade om det var jag som var Elisabeth Zakrisson, kommunalrådet i Kiruna. "Öööh, nej", sa jag. "Nähä, för när jag söker på henne så är det bara det här numret som kommer upp". När vi lagt på slog det mig att vårt kommunalråd heter ju inte Elisabeth, utan Kristina Zakrisson. Så tokigt! Däremot heter ju faktiskt jag Elisabeth. Malin Elisabeth Zakrisson.

Igår kväll kom min fina vän Therese förbi. Det var ett verkligen uppskattat besök. Jag har senaste dagarna verkligen isolerat mig, inte pratat med någon och inte träffat någon. Jag har haft SÅ mycket att fundera och grubbla på. Givetvis utan att komma fram till någon lösning. Men igår fick jag "prata ur" mig en hel massa. Prata, prata, prata. Det är verkligen skönt att prata. Förut har jag hatat att prata. Nu älskar jag att prata. Underbart att prata! Speciellt underbart med vänner som man älskar.Men kom jag fram till något beslut för det? Icket! Mina känslor och jag kommer inte riktigt överens just nu... jag vet inte var jag har dem, och de vet nog inte var de har mig. Hoff.

Nu ska jag ta en till halstablett och sedan vila en stund, innan jag ska iväg på promenad med Någon.

tisdag 1 februari 2011

Wow! Det här...

känns ju rätt ballt. Mallan bloggar igen, efter 10 månader borta. Vi får väl se hur aktiv jag blir... Men skrivandet är ju något som kommer och går hela tiden. Ibland behöver jag det i mitt liv, ibland inte. Just nu känns det som om det behövs igen. Varför? Kanske är det mycket tankar och känslor i mig som vill ut?  Mycket som hänt, och mycket som händer. Även om det inte är någon annan än jag själv som läser, så känns det bra att få ner det "på print".

Mycket! Väldigt mycket! har hänt sedan jag skrev sist. Då, i april 2010, bodde jag i Gällivare tillsammans med Per-Mikael, jobbade som fritidspedagog på Myranskolan i Kullen. Jag var nog rätt tillfreds med livet skulle jag tro. Sedan kom sommaren och allt exploderade. Jag bröt upp från kärlek, trygghet, jobb, hem, allt... och flyttade till ny kärlek, nytt hem, ny stad, nytt jobb, nytt allt! Och här är jag nu, februari 2011, i Kiruna. På vad som kan kännas på en rätt ostadig grund. Ingen kärlek. Bor ensam i första egna lägenheten. Jobbar som förskolelärare i Jukkasjärvi. Har dock en massa underbara vänner runt mig nu, vilket jag inte hade i Gällivare. Mår jag bra? Japp, det gör jag! Jag mår bra!

...men det kan ju alltid bli bättre... Och det blir det nog också... tids nog. Man måste ge saker och ting lite tid, hur otålig man än kan känna sig. Även om du själv vill "skynda på" och vill att saker ska hända " på en gång", så finns det dem som inte alls tycker att det ska vara så. Ge varandra tid.

Närmast går jag och väntar på att det ska bli fredag. Då ska jag och min underbart fina vän Jenny åka till Luleå. Vi ska bo på hotell och mysa och lyxa till det, och må gott i varandras sällskap. På lördag ska vi gå på Melodifestivalens genrep. Kommer nog bli hur kul som helst. Min man Danny är ju där, Yey! Han är verkligen sjukt, sjukt fin. Ojoj.

Just nu sitter jag dock och är sjukt, sjukt trött. Det blev inte många timmars sömn i natt, och dessutom ringde väckarklockan 4.25 imorse. Hata tidiga morgnar! SMSade igår kväll med några fina personer. Personer som nog betyder mer för mig än jag kan ana... Vi får se vad framtiden har att utvisa.