jag uppdatera bloggen. Men jag var alldleles för arg och upprörd och rädd för att kunna skriva något vettigt. Nu har jag dock lugnat ner mig, men jag blir ändå lite nervös när jag hör någon gå i trappuppgången/ytterdörren. Så här är det: Grannarna som bor i lägenheten ovanför mig bråkar. Och de bråkar inte lite. De bråkar mycket! De gapar och skriker och lever om så ni kan inte förstå. Ibland låter det som om de är handgripligen på varandra också, och slåss. Fysiskt våld. Jag tycker inte om det. Jag är rädd. Detta har hållt på i några månader. Inte varje dag, utan då och då. Men igår eftermiddag var deras bråk värre än någonsin. Därför beslutade jag mig för att göra något åt saken. Så jag ringde KBAB (hyresvärden), som hänvisade mig vidare till Securitas, som hänvisade mig vidare till 112, som hänvisade mig vidare till lokalpolisen 11414. Hos lokalpolisen stod jag i telefonkö i 20 minuter innan jag kom fram. Jag förklarade mitt ärende. Och strax efter kom två poliser och plingade på hos mina grannar. Men då hade de givetvis tystnat. Fan. När polisen väl kommer till bygget så är det tyst som aldrig förr. Jag vet att grannarna var hemma, för jag hade koll på att ingen gått ut från porten, och jag hörde dem gå i lägenheten ovanför strax efter att poliserna gett upp bankandet på deras dörr. Suck. Men nästa gång grannarna bråkar så där våldsamt igen kommer jag återigen ringa polisen!
Jag är arg på polisväsendet i Sverige. Eller i alla fall i Kiruna. Att man ska behöva vänta 20 minuter i telefonkö när man behöver polis på direkten! Och att inte 112 ville ta emot mitt ärende förvånar mig stort. Trots att det var pågående bråk så sa de att "det ligger inte på vårt bord, vänd dig till lokalpolisen!". Hemska värld. Polisen är ju något som borde finnas till hands och vara tillgängligt precis exakt just och direkt man behöver dem! Och att 112 inte ville hjälpa mig förvånar mig enormt. När ringer man dem? När man är döende? Eller när huset brunnit upp?
Nåja... så kan det vara. Hoppas bara på att allt löser sig till det bästa för mina grannar.
Idag har jag varit på Träsket med pappa och min farbror Erik. När vi kom dit på morgonen var det storm. Knappt så jag kunde stå upprätt, var nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Men allt eftersom så mojnade det. Och jag kunde ta en skidtur på sjön. Det var mys. Verkligen livskvalitet att sakta glida fram på Torneträsk och njuta av tystnaden och lugnet. Det var verkligen ett inre ro som infann sig. Återigen älskar jag att bo i Kiruna. Det är så nära att ta sig till fjälls. Att ta sig till naturen och friluftslivet. Att ta sig ut! Jag och farbror kom överens om att det blir inte mycket bättre än så här. Jag älskar mitt Kiruna och dess omgivning, verkligen älskar.
Kärleken då... det heta ämnet som aldrig blir inaktuellt. Jag säger bara: Åt helvete med kärleken! Nu har jag lagt ner den... på obestämd framtid. Jag är less. Less på att ständigt möta på återvändsgränder och nitlotter. Nu slutar jag att försöka. Nu slutar jag att engagera mig. Nu slutar jag att ta initiativ. Jag ger inte upp, men jag lägger ner. Sådär ja... slut!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar