onsdag 23 februari 2011

Det pirrar i...

kroppen. I magen. I huvudet. I bröstkorgen. I benen. Överallt! Pirr pirr. Snacka häftig känsla. Det var längesen jag kände så här... om jag ens känt det någon gång förut? Eller är det kanske en känsla som man fort glömmer bort att man känt förut? Skön är den i alla fall.

Man ska aldrig planera livet... det blir ändå inte som man tänkt sig. Jag trodde att jag hade livet planerat framför mig. Jag trodde jag visste hur de närmaste åren skulle komma att se ut (ungefär). Men aldrig hade jag trott att jag idag skulle sitta var jag sitter. I min egen lägenhet i Kiruna. Det är en häftig känsla. Ibland får jag ett riktigt lyckorus av det. Ensam. Själv. Jag. Mig. Mitt. Malin. Jag har nog aldrig varit så självständig (och självsäker?) som jag är nu. Jag mår bra! Jag har saknat att på kvällarna spontant kunna hälsa på hos familj och vänner. Nu kan jag det. Här i Kiruna verkar det som om jag kan gör allt som jag vill, när jag vill.
Fast visst finns det stunder då jag tycker det är pest och plåga och pina och så ensamt och hemskt att det inte finns att bo ensam. Men då påminner jag mig själv om att "Malin, nu är du bland vänner. Bland människor som du älskar och tycker om, och som älskar och tycker om dig. Du har det bra!" Och så är det.

Oulu om tre dagar!

1 kommentar:

Ella-Maria sa...

SVAR: Men vilken tur att du kan läsa allt svammel jag skriver om så slipper du sakna mig så himla hemskt i alla fall! För jag förstår ju att det skulle varit hemskt om du inte skulle kunnat läsa om mitt svammel ;O
PS: så är du jätteduktig på att skriva, blev alldeles rörd (hej jag är en tant) av ngt inlägg lite längre ner! Ha det bra :D