fredag 11 februari 2011

Man ska inte...

överanalysera. Man ska inte analysera över huvudtaget. Man ska låta saker och ting vara som de är. Man ska inte grubbla och fundera och tänka och undra. Man ska låta allt bero... och ta det för vad det är. "Det ger sig", "det löser sig", "det blir bra". 
Fan heller!
Jag är inte en sån som har ro att vänta och ge saker tid. Jag är inte en sån som kliver åt sidan och ser vad som händer och väntar på svar. Jag vill veta nu, jag vill ha svar nu, jag vill ha respons nu. Direkt och på en gång. Det finns nog inget som jag avskyr så mycket som ovisshet. Att vänta på svar och vänta på att någon annan ska bestämma sig och ta beslut. Usch! Får inte jag veta på en gång så kan jag grubbla hål i huvudet på mig själv. Och just nu är jag väldigt nära en hjärnblödning, och eventuellt också en hjärtinfarkt.
Ge mig svar, tack! Nu.

Annars så håller förkylningen i sig. Jag var ju hemma från jobbet tisdag och onsdag. På torsdag gick jag och jobbade... det var dumt. På kvällen kom febern igen. Så idag fredag har jag varit hemma och kryat mig. Har sovit mest hela dagen, och nu känner jag mig oförskämt pigg. Rastlösheten börjar krypa i benen. Men ute vräker snön ner, så en promenad är inte ens att tänka på. Men jag har diskat och städat (plockat undan) och duschat. Väntar nu på att Let´s Dance ska köra igång kl 20, då ska jag mysa ner mig i soffan under en filt med en kopp varm glögg i ena handen och pepparkakor i den andra, med en massa tända ljus. Synd bara att man måste avnjuta detta ensam... suck.

Om två veckor åker jag till Oulo. Yey yey yey!

onsdag 9 februari 2011

Andra dagen hemma...

från jobbet. Snorig och jävlig, men äntligen feberfri. Jag har aldrig varit med om maken till feberfrossa som jag hade natten mot tisdag. Skakade! När jag väl orkade upp så mätte jag febertemp på 39.9. Måste ha varit högre också... fy farao alltså. Hatar att vara sjuk. Imorgon tänkte jag gå till jobbet igen. "Pratade" just på facebook med en kollega. Hon tyckte jag skulle "ta en sup, beställ taxi och kom på jobbet". De saknade och behövde mig där. Sådant värmer att höra. Jag tycker om mina kollegor.

Pratade med min mormor  i telefon idag. Det är inte ofta vi gör det, men när vi gör det så känns det så varmt och mysigt. I måndags fick jag ett paket i brevlådan, innehållande en jättefin turkos sjal som min mormor hade stickat åt mig. Ååh, jag blev så glad! Jag blev så glad för att den var så fin och så fin färg och så mysig. Mest glad blev jag för omtanken, att få en present utan att det är födelsedag eller jul. Sådant värmer. Det är roligare att ge/få presenter utan förvarning... mitt på en vanlig vardag. Min mormor sa att "jag tänker mycket på dig, Malin"... åh, min fina mormor.

Annars så är det rätt trist att vara ensam hemma hela dagen. Visst, jag sover rätt mycket. Men tiden när jag är vaken är jobbig att slå ihjäl... sitter oftast i sängen med datorn i famnen, facebookar, lyssnar på dålig musik och längtar efter att umgås med mina vänner. Och som en räddande ängel ringde Annika för en stund sedan och sa att hon och Ebba kommer och sover hos mig på lördag kväll. Yey! Snacka mys. Girls night. Först ska vi gå på marknaden och handla en massa gott. Chokladmunkar, kokosbollar, remmar, mmmm! Måste bara se till att bli frisk till dess.

Ikväll hoppas jag på att den där Någon speciell ska höra av sig. Jag vill verkligen... tror jag...

måndag 7 februari 2011

Sjuk igen! Det...

är ju inte riktigt klokt! Ända sedan början på september har jag varit sjuk till och från typ hela tiden. Gått på penicillin en gång... varit hemma från jobbet tre omgångar. Snart orkar jag och min trötta kropp inte vara med längre, Näsan rinner, huvudet värker, ögonen är röda, fryyyser och så trött så trött så trött. Hur fan ska man göra för att bli frisk? Kan jag anklaga mitt jobb? Är det kanske en arbetsskada?

Helgen som gick var fantastisk! Jag ville inte åka hem, jag ville stanna en månad till. 30 dagar till med min Jenny på ett hotellrum, snacka mys! Då hade jag mått som en prinsessa. 
Tågresan på fredag kväll var dock en mardröm. Till att börja med var tåget en timme sent till Kiruna, så jag satt i väntsalen på tågstation i över en timme och gjorde ingenting tillsammans med en massa illaluktande främlingar. Usch! Väl på tåget så stämde ingenting och totalt kaos rådde. Min vagn fanns inte, och där med inte heller min plats. Så jag satt i en liggvagnskupé tillsammans med två Laestadianer som höll på prata hål på mitt huvud och ge blödande skavsår i mina öron. Men väl framme i Luleå, dock två timmar senare än beräknat, fick jag ett varmt mottagande av Tuomo. Tack Tompa för skjutsen, det var guld värt! På hotellet sprang jag in i min Jennys armar. Underbart! Det har varit en massa prat och surr och samtal och ventilerande av tankar hela helgen. Just vad vi båda behövde, tror jag. På lördag förmiddag öppnade vi en skumpaflaska för att fira den kommande flytten, min Jenny ska flytta hem till mitt Kiruna. Yey! Lördag var också dagen för Melodifestivalen. Det var riktigt roligt att vara på plats. Att se allt live. Att känna atmosfären. Men bäst var nog ändå min man - min Danny! Wohoo! Snacka heting. 
Lördag kväll tillbringade jag och Jenny på hotellrummet tillsammans med massa gott rosévin. Åh, vilken underbar kväll! Innan hemfärd på söndag sprang vi på stan och gjorde en del shopping. Sedan var det plötsligt dags att åka hem. Jag med buss till Kiruna, och Jenny med buss till Umeå. Men vi ses snart igen!

Klockan är inte mer än snart 19... men jag tror fan jag ska gå och sova snart ändå. Det får man väl när man är sjuk?

Mannen är kvinnans bästa vän. Han hjälper när hon känner sig osäker, tröstar henne efter en dålig dag, inspirerar henne till att göra saker hon aldrig trodde hon kunde göra, gör att hon kan uttrycka sina djupaste känslor, ser till att hon alltid känner sig som den vackraste kvinnan i rummet, och låter henne vara trygg, sexig och oövervinnlig... Nej vänta!! Jag tänker på VIN.Det är vin som gör allt detta! 

torsdag 3 februari 2011

Imorgon åker jag...

till Luleå. Jihoo! Får äntligen ha min fina Jenny för mig själv, en hel helg. Snacka vi ska mysa!! Idag har jag varit och köpt skumpa (mousserande vin) åt oss, som vi ska skåla med imorgon kväll. För vi har någonting att fira. Yey!

Idag kom kollegan Peter med fika åt oss alla på jobbet. Det uppskattades verkligen. Tack Peter, du är snäll.

För en liten stund sedan ringde det i min telefon. Ett okänt mobilnummer. Jag svarade såklart (kan ju vara nån viktig!). Det var en snubbe som frågade om det var jag som var Elisabeth Zakrisson, kommunalrådet i Kiruna. "Öööh, nej", sa jag. "Nähä, för när jag söker på henne så är det bara det här numret som kommer upp". När vi lagt på slog det mig att vårt kommunalråd heter ju inte Elisabeth, utan Kristina Zakrisson. Så tokigt! Däremot heter ju faktiskt jag Elisabeth. Malin Elisabeth Zakrisson.

Igår kväll kom min fina vän Therese förbi. Det var ett verkligen uppskattat besök. Jag har senaste dagarna verkligen isolerat mig, inte pratat med någon och inte träffat någon. Jag har haft SÅ mycket att fundera och grubbla på. Givetvis utan att komma fram till någon lösning. Men igår fick jag "prata ur" mig en hel massa. Prata, prata, prata. Det är verkligen skönt att prata. Förut har jag hatat att prata. Nu älskar jag att prata. Underbart att prata! Speciellt underbart med vänner som man älskar.Men kom jag fram till något beslut för det? Icket! Mina känslor och jag kommer inte riktigt överens just nu... jag vet inte var jag har dem, och de vet nog inte var de har mig. Hoff.

Nu ska jag ta en till halstablett och sedan vila en stund, innan jag ska iväg på promenad med Någon.

tisdag 1 februari 2011

Wow! Det här...

känns ju rätt ballt. Mallan bloggar igen, efter 10 månader borta. Vi får väl se hur aktiv jag blir... Men skrivandet är ju något som kommer och går hela tiden. Ibland behöver jag det i mitt liv, ibland inte. Just nu känns det som om det behövs igen. Varför? Kanske är det mycket tankar och känslor i mig som vill ut?  Mycket som hänt, och mycket som händer. Även om det inte är någon annan än jag själv som läser, så känns det bra att få ner det "på print".

Mycket! Väldigt mycket! har hänt sedan jag skrev sist. Då, i april 2010, bodde jag i Gällivare tillsammans med Per-Mikael, jobbade som fritidspedagog på Myranskolan i Kullen. Jag var nog rätt tillfreds med livet skulle jag tro. Sedan kom sommaren och allt exploderade. Jag bröt upp från kärlek, trygghet, jobb, hem, allt... och flyttade till ny kärlek, nytt hem, ny stad, nytt jobb, nytt allt! Och här är jag nu, februari 2011, i Kiruna. På vad som kan kännas på en rätt ostadig grund. Ingen kärlek. Bor ensam i första egna lägenheten. Jobbar som förskolelärare i Jukkasjärvi. Har dock en massa underbara vänner runt mig nu, vilket jag inte hade i Gällivare. Mår jag bra? Japp, det gör jag! Jag mår bra!

...men det kan ju alltid bli bättre... Och det blir det nog också... tids nog. Man måste ge saker och ting lite tid, hur otålig man än kan känna sig. Även om du själv vill "skynda på" och vill att saker ska hända " på en gång", så finns det dem som inte alls tycker att det ska vara så. Ge varandra tid.

Närmast går jag och väntar på att det ska bli fredag. Då ska jag och min underbart fina vän Jenny åka till Luleå. Vi ska bo på hotell och mysa och lyxa till det, och må gott i varandras sällskap. På lördag ska vi gå på Melodifestivalens genrep. Kommer nog bli hur kul som helst. Min man Danny är ju där, Yey! Han är verkligen sjukt, sjukt fin. Ojoj.

Just nu sitter jag dock och är sjukt, sjukt trött. Det blev inte många timmars sömn i natt, och dessutom ringde väckarklockan 4.25 imorse. Hata tidiga morgnar! SMSade igår kväll med några fina personer. Personer som nog betyder mer för mig än jag kan ana... Vi får se vad framtiden har att utvisa.

tisdag 20 april 2010

I natt hade...

jag en otäck dröm. Jag och P-M var på resa någonstans. Vi satt i ett flygplan. Alla var glada och allt var frid och fröjd. Tills en tjock pojke började hoppa. Och han hoppade jämfota från planets fram till den bakre delen. Där stannade han och hoppade och hoppade och hoppade. Hela flygplanet skakade när han hoppade, det började vingla och alla blev i panik. Piloten kommer och skirker att man absolut inte får hoppa på detta flygplan, för då går det inte att styra. Men den tjocka pojken fortsätter att hoppa. Då kliver jag upp ur min flygplansstol och går till den tjocka pojken och försöker få honom att sluta hoppa. Men han vägrar. Då börjar flygplanet att tappa höjd. Det går fort nedförs och planet slår i träd, för att slutligen störta ner i en sjö. Alla skriker och är i panik. Utanför fönstrena ser man allt vatten. Och genom en lucka i taket börjar vattnet att forsa ner och in i flygplanet. Den tjocka pojken har nu slutat hoppa. När vattnet når upp till mina fötter så vaknar jag... 
Jag är blöt i svett när jag vaknar med ett ryck och känner en otäck panikkänsla. Jag tycker det är läskigt att vakna och vara rädd, och komma ihåg sina otäcka drömmar så tydligt. Givetvis hade jag svårt att somna om...
Betyder våra drömmar någonting? Går det att tolka in något i denna dröm? Något som hänt, eller något som kommer att hända? I juni ska jag och P-M flyga till Stockholm. Kanske borde ställa in den resan?

Nåväl, tillbaka till verkligheten. I dag klockan 9.30 ska jag på gynekologisk cellprovskontroll. Jag är nervös, jag har ont i magen, jag har ont i huvudet. Sist jag var på denna kontroll gjorde det SÅ ont att ta provet som ska vara "snabbt och smärtfritt". Pyttsan!

Om 3 dagar åker jag till Umeå. Yey!

tisdag 13 april 2010

Varför blir det...

aldrig som jag tänkt mig när jag går till frissan? Hemma så letar jag foton och söker inspiration till nya frisyrer. Kommer på hur jag vill ha det och känner mig nöjd, planerar hur jag ska förklara för frissan så att hon förstår hur hon ska klippa mitt burr. MEN... så fort jag sätter foten innanför en frisörsalong blir jag nervös, svettas och vågar knappt säga hej. När sedan frissan frågar vad jag har tänkt mig så blir jag förlägen, skyller på att jag har slitet hår och säger att hon får göra som hon vill "men klipp inte luggen, och ta inte för mycket på längden". Alltså jag blir så arg på mig själv. Varför blir jag så försiktig?! Det är inte det att jag inte blir nöjd när jag kommer ut från frisörsalongen, tvärtom så blir jag alltid dönöjd hur lite frissan är har saxat i topparna. Men fan, jag måste börja stå på mig. Vill jag ha en förändring så måste jag väl kunna förklara det, och inte mesa och bara "toppa"?! Nästa gång... då, kanske...

Igår började jag jobba igen efter 11 dagars ledighet under påsken. Det har varit underbara 11 dagar, och jag njöt verkligen av att "göra ingenting". Det är nu ganska precis två månader kvar till skolavslutningen och sommarlov, och jag känner hur min kropp bara skriker efter sommar och sol och bad och värme och mjukglass och minigolf och sneakers och bara ben och linnen och solglasögon och ljuva sommarnätter. Skriker!!

Om 10 dagar åker jag till Umeå. Tjoho!

Ägaren till en Kinarestaurang har precis gift sig och bruden är oskuld. Sanningen är den att han inte är så väldigt erfaren han heller. På bröllopsnatten kryper hon ner naken mellan lakanen medan hennes make klär av sig. Så kommer även han till sängen och läggersig bredvid sin nyblivna fru. "Älskling" säger han, "jag vet att du vala väldigt nelvös. Jag loval, jag jöl vad du vill. Bala säg vad du vill jag ska jöla.Vad jag jöla föl dig?" frågar han och försöker låta erfaren, vilket han hoppas ska imponera på den jungfruliga bruden. En eftertänksam tystnad följer och han väntar tålmodigt och med spänning på hennes önskemål. Hon svarar slutligen lite blygt och osäkert: "jag... vill... nummel 69". Mer eftertänksam tystnad, denna gången från hans sida: "du vill ha... biff med bloccoli?".