söndag 3 april 2011

Steg för steg...

så börjar mitt hem ta form. Mer och mer tillförs. Jag blir mer och mer nöjd, och känner mig mer och mer hemma. Jag njuter av att ha mitt eget hem. Mitt alldeles egna. Mitt mitt mitt. Bara mitt! Det är min första helt egna lägenhet. (Bortsett från studentkorridoren och rummet jag hade där, men det räknas knappt). Det är första gången jag bor helt ensam. Utan föräldrar, utan syskon, utan pojkvänner. Och det är SÅ SKÖNT! Jag njuuuter. Jag tror det är nyttigt att bo själv. Att spendera tid med dig själv, och hitta dig själv. Lära känna dig själv. För hur kan man lära känna andra ordentligt om du inte först känner dig själv? Och jag håller verkligen på att hitta mig själv. (tror jag?). Jag håller på bli självständig. Jag börjar äntligen bli den människa jag tror jag vill vara. Och snart... snart kan jag nog släppa in Någon i mitt liv igen. Men inte just nu... Just nu ska jag vara själv.

Den här helgen har varit en rekreationernas helg. Jag har tagit hand om mig själv. Tagit hand om min kropp och knopp. Jag har varit så hemskt trött, så jag har aldrig varit så trött förut. Kroppen har stegvis sagt ifrån och lagt av. Men i helg har jag njutit. Jag har gjort det som fallit mig in. Jag har bara blött näsblod två gånger. Huvudet är inte längre som en bomullsfylld melon. Och jag känner mig piggare och gladare än på längre. Man måste ta hand om sig själv, kom ihåg det!

Idag gjorde jag ett tappert försök att vara ute i solen. Vill ju odla på mina solfräknar på näsa, panna och läpp. Men det blåste så mycket, så jag gav upp rätt fort. Det är trist att det ska börja blåsa så fort solen kikar fram. Men... snart är det vår på riktigt! Och efter våren kommer sommaren. Yey!

Tror inte jag sagt att jag köpt bil. Men japp, det har jag. Äntligen!! Det blev en Renault Clio 1.4 -01. Toppen! Den är verkligen rolig att köra. Och jag kan återigen känna mig som en fri människa. Jag kan ta mig vart jag vill, när jag vill. Egen bil är frihet!


Några människor kommer in i ditt liv och blåser omkull dig.
Andra lämnar dig när det blåser som värst.
Men några kommer som en lugn sommarvind, smyger sig omkring dig som en skön filt.
De kan vara borta under långa perioder, men kommer alltid tillbaka... Ta vara på dessa människor. Det är de som hjälper dig igenom stormarna!

lördag 2 april 2011

Igår kväll tänkte...

jag uppdatera bloggen. Men jag var alldleles för arg och upprörd och rädd för att kunna skriva något vettigt. Nu har jag dock lugnat ner mig, men jag blir ändå lite nervös när jag hör någon gå i trappuppgången/ytterdörren. Så här är det: Grannarna som bor i lägenheten ovanför mig bråkar. Och de bråkar inte lite. De bråkar mycket! De gapar och skriker och lever om så ni kan inte förstå. Ibland låter det som om de är handgripligen på varandra också, och slåss. Fysiskt våld. Jag tycker inte om det. Jag är rädd. Detta har hållt på i några månader. Inte varje dag, utan då och då. Men igår eftermiddag var deras bråk värre än någonsin. Därför beslutade jag mig för att göra något åt saken. Så jag ringde KBAB (hyresvärden), som hänvisade mig vidare till Securitas, som hänvisade mig vidare till 112, som hänvisade mig vidare till lokalpolisen 11414. Hos lokalpolisen stod jag i telefonkö i 20 minuter innan jag kom fram. Jag förklarade mitt ärende. Och strax efter kom två poliser och plingade på hos mina grannar. Men då hade de givetvis tystnat. Fan. När polisen väl kommer till bygget så är det tyst som aldrig förr. Jag vet att grannarna var hemma, för jag hade koll på att ingen gått ut från porten, och jag hörde dem gå i lägenheten ovanför strax efter att poliserna gett upp bankandet på deras dörr. Suck. Men nästa gång grannarna bråkar så där våldsamt igen kommer jag återigen ringa polisen!

Jag är arg på polisväsendet i Sverige. Eller i alla fall i Kiruna. Att man ska behöva vänta 20 minuter i telefonkö när man behöver polis på direkten! Och att inte 112 ville ta emot mitt ärende förvånar mig stort. Trots att det var pågående bråk så sa de att "det ligger inte på vårt bord, vänd dig till lokalpolisen!". Hemska värld. Polisen är ju något som borde finnas till hands och vara tillgängligt precis exakt just och direkt man behöver dem! Och att 112 inte ville hjälpa mig förvånar mig enormt. När ringer man dem? När man är döende? Eller när huset brunnit upp?

Nåja... så kan det vara. Hoppas bara på att allt löser sig till det bästa för mina grannar.

Idag har jag varit på Träsket med pappa och min farbror Erik. När vi kom dit på morgonen var det storm. Knappt så jag kunde stå upprätt, var nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Men allt eftersom så mojnade det. Och jag kunde ta en skidtur på sjön. Det var mys. Verkligen livskvalitet att sakta glida fram på Torneträsk och njuta av tystnaden och lugnet. Det var verkligen ett inre ro som infann sig. Återigen älskar jag att bo i Kiruna. Det är så nära att ta sig till fjälls. Att ta sig till naturen och friluftslivet. Att ta sig ut! Jag och farbror kom överens om att det blir inte mycket bättre än så här. Jag älskar mitt Kiruna och dess omgivning, verkligen älskar. 

Kärleken då... det heta ämnet som aldrig blir inaktuellt. Jag säger bara: Åt helvete med kärleken! Nu har jag lagt ner den... på obestämd framtid. Jag är less. Less på att ständigt möta på återvändsgränder och nitlotter. Nu slutar jag att försöka. Nu slutar jag att engagera mig. Nu slutar jag att ta initiativ. Jag ger inte upp, men jag lägger ner. Sådär ja... slut!

tisdag 15 mars 2011

Näpp, jag har...

inte skrivit på länge, för jag har faktiskt inte haft tid! Och det känns bra att säga. Jag har fullt upp hela tiden. Verkligen hela tiden. Träffa än den ena, än den andra. Göra än det ena, än det andra. And I LOVE it. Jag älskar att ha ett sådant "fullspäckat" liv. Fullt av planer. Fullt av mening och lust. Liv! Jag njuter av varje minut. Även om jag ofta klagar på att jag är trött och slut och inte har någon energi och så vidare. Men det är en bra trötthet som finns i min kropp och mitt huvud. Det finns en mening med tröttheten. Love love love!

Igår var jag och Jenny på nostalgipromenad på Bromsgatan. Där vi vuxit upp som barn. Där vi sprungit och lekt och skrattat och gråtit. Där vi lagt grunden för vem vi är idag. Vår bakgrund. Vår barndom. Vårt hem. Det var fint att promenera genom gårdarna. Att minnas. Att se allt det gamla. Att mycket är sig likt, att mycket är sig olikt. Att ingenting kommer att bli det samma igen. Att allt alltid kommer att vara som det varit. Älskade Bromsgatan. Jag kommer att fälla en tår när de husen ödeläggs och börjar rivas. Det känns som att en del av mig, en del av mitt liv kommer rivas. Försvinna och tillintetgöras. Jag och Jenny kommer väl stå där hand i hand den dagen det är dags och gråta tillsammans. Eller hur Jenkan?

Om tre dagar åker jag till Piteå. Och får krama om min Sofie. Yey!

måndag 7 mars 2011

Noll inspiration, noll...

tid, noll ork. Noll allt. Det är verkligen så just nu, att allt är på noll. Jag har ingenting av någonting. Det enda jag har är stress! Stress stress stress. Jäktar hela hela hela tiden. Sitter aldrig still. Aldrig hemma. Sover inte. Äter inte. Orkar inte. Fan. När ska det ta slut? Imorgon kanske? ...NOT!

Efter typ tre veckors stiltje med träningen har jag igår kört igång igen (som om jag ska ha tid och ork till det också?). Åkte skidor, 8 km. Spottade blod flera gånger efter vägen, och så svartnade det för ögonen... och kroppen ville inte. Men jag bet ihop och körde stenhårt ändå. Idag har jag varit på jympa. Sprang och hoppade som aldrig förr. Fan jag vill inte vara en fläskfia längre. Jag vet att min kropp inte mår bra, att den är sjuk fortfarande... men jag orkar inte vara utan träning längre. Det får bära eller brista...

Igår träffade jag min Jenny. Min fina Jenny som nu också hon är Kirunabo. Så underbart fantastiskt bra! Känns som att jag blivit "hel" igen. Som om en saknad pusselbit har lagts på plats. Det är så skönt att ha henne i samma stad igen. På lördag ska vi fira!

Idag har jag varit på lönesamtal. Sedan jag började jobba i Jukkas i september så har jag inte alls kommit överens med min chef. Verkligen inte. Men idag, när vi satt och pratade på tu man hand, så fick jag en helt annan bild av henne. Som en rätt sympatisk och omtänksam människa. Jag blev positivt överraskad. Man ska verkligen ge alla människor den där "andra chansen". Nå...samtalet resulterade i löneökning med typ 700:-. Det är väl okej. Samt en förändring som troligen kommer ske till hösten. Men det får jag inte tala högt om ännu. Men det är någonting bra. Yey!

Nästa vecka åker jag till Piteå och dejtar min älskling Sofie. Åååh, så bra vi ska ha det!

Sov typ noll förra natten, så nu är det goddnight här... hoppas på några timmars oavbruten sömn.

tisdag 1 mars 2011

Alltid när jag...

och Annika åker iväg någonstans så blir det ett himlars äventyr. Alltid något som händer. Spännande och roliga saker. Helgen i Oulu tåls att skriva upp på listan över spännande resor. Vi hade det SÅ BRA! Buss, musik, mobil, prat, godis, skratt, snö, kakor, fiskar, film, bad, spa, bubbelpool, finska pojkar, finska män, bastu, baddräkt, dusch, hotell, säng, middag, glass, dans, drinkar, brandlarm, brandmän, kollegor, frukost, ikea. Japp, det var bra.

Nu närmast är det den rosa festen 12 mars som hägrar. Jennys hemvändarfest med rosa tema. Kommer nog också att bli hur bra som helst. Idag kom den rosa klänningen som jag beställt. Men den kändes lite för lång. Måste korta av den. Men hur? Hur syr man i ett tyg som är typ superstretchigt? (Ella-Maria, hjälp??) Känner mig riktigt snygg i den i alla fall. Jag tycker om att ha kläder på mig som jag känner mig snygg i. Som jag känner mig bekväm i. Då mår jag bra.Och jag tror det syns när man mår bra..?

Senaste veckorna har jag varit SÅ trött så trött så trött. Går som en zoombie på jobbet. Gnuggar ögonen. och gäspar. Mina stackars ögon som är rödsprängda med svarta påsar under. (Nja, kanske inte riktigt så hemskt... men inte långt ifrån). Mina kollegor har börjat skratta åt mig och fråga "Jaha, och vad har du gjort i natt?". Kokerskan våran är en av de mest underbara människor jag någonsin träffat. Hon är helt fantastisk. Men hon är duktig på att retas också. Hihi. "Jaja, skyll dig själv att du ser ut som en sömngångare... så går det när man är ute och friar hela nätterna!". Hon anar inte hur rätt hon har...

Ikväll vankas det bio med Ida och Tilde. Den nya Åsa-Nisse filmen. Vi tänkte gå igår, men då var jag alldeles för trött. Idag är jag piggare (mindre trött), får se i vilken form mina biokompisar är. Om vi inte ångrar oss och väntar på att den kommer på hyrfilm istället. Det är ju faktiskt snuskigt dyrt att gå på bio. 90:- Helt vansinningt! Men man kanske kan unna sig det ibland? Lite vardagslyx så där...


onsdag 23 februari 2011

Det pirrar i...

kroppen. I magen. I huvudet. I bröstkorgen. I benen. Överallt! Pirr pirr. Snacka häftig känsla. Det var längesen jag kände så här... om jag ens känt det någon gång förut? Eller är det kanske en känsla som man fort glömmer bort att man känt förut? Skön är den i alla fall.

Man ska aldrig planera livet... det blir ändå inte som man tänkt sig. Jag trodde att jag hade livet planerat framför mig. Jag trodde jag visste hur de närmaste åren skulle komma att se ut (ungefär). Men aldrig hade jag trott att jag idag skulle sitta var jag sitter. I min egen lägenhet i Kiruna. Det är en häftig känsla. Ibland får jag ett riktigt lyckorus av det. Ensam. Själv. Jag. Mig. Mitt. Malin. Jag har nog aldrig varit så självständig (och självsäker?) som jag är nu. Jag mår bra! Jag har saknat att på kvällarna spontant kunna hälsa på hos familj och vänner. Nu kan jag det. Här i Kiruna verkar det som om jag kan gör allt som jag vill, när jag vill.
Fast visst finns det stunder då jag tycker det är pest och plåga och pina och så ensamt och hemskt att det inte finns att bo ensam. Men då påminner jag mig själv om att "Malin, nu är du bland vänner. Bland människor som du älskar och tycker om, och som älskar och tycker om dig. Du har det bra!" Och så är det.

Oulu om tre dagar!

söndag 20 februari 2011

Jag älskar att...

bo i Kiruna. Jag älskar mitt Kiruna. Verkligen älskar! Jag tror ärligt talat inte att jag kommer kunna flytta härifrån någongång igen. Det är ju här jag har allt! Verkligen allt. Jag har hittat hem. Kände mig så lycklig idag när jag satt på skotern bakom pappa. Solen sken och jag log och staden var vacker. Jag menar... i hur många städer kan man få skjuts på skoter till skidspåret av sin pappa? I LOVE KIRUNA!

Skidåkningen gick inget vidare alls. Det var inget som helst före, och jag fick verkligen kämpa som en dåre för att ta mig framåt. Skidspåren var mosiga och söndertrampade. Jag blev så arg. Arg på skoterförare som kör som idioter, som om de skulle äga hela världen. Nonchalanta jävlar. Jag blev också arg på alla skidåkare som har hundar med sig, och som låter de där fybenta djuren trampa sönder skidspåren. Fan. 

Veckan som gått har det inte hänt mycket alls. Det har varit alldeles för kallt för att det ska kunna hända så mycket. I Jukkas hade vi en dag -42. Helt vansinningt! Jag har inte gjort många knop. Mest suttit hemma och datanördat eller kollat tv eller stickat. Fast igår var jag och Ida och barnen till Anki och hälsade på. Fick smaska på en alldeles underbar minchokladkladdkaka. MUMS! På kvällen var jag hemma, ensam, och hade tv-kväll. Kollade både på Melodifestivalen och på QX-galan. Mys. Idag har jag som sagt åkt skidor. Har storhandlat på Coop (typ tre veckor sen jag handlade sist). Har tvättstuga nu. Och... hör och häpna: Jag har lagat mat!! I mitt eget kök!! Det kan mycket väl vara fjärde gången jag gör det sedan jag flyttade in i oktober. Jag som brukar avsky att laga mat tyckte idag att det var ganska roligt. Kanske är bra att ha "matuppehåll" ibland. Det kanske skapar ny inspiration? Kanske rent av lagar middag själv åt mig & Någon på onsdag, istället för restaurangbesöket?

Nu är det verkligen inte länge kvar tills min Jenny flyttar hem till Kiruna igen. JA JA JA!!!
Och det är verkligen inte länge kvar tills jag och Sofie drar och gör Piteå osäkert. YES!!!
Och om fem dagar åker jag och Anki till Oulo och njuter av en spa-helg. YEY!!!

Nej... inga djupa tankar idag.