onsdag 25 maj 2011

Hmmm... ingenting skrivet...

sedan mitten på april. Bra eller anus?
Det vet bara gudarna. Och bara gudarna vet vad jag ska skriva om. Så, gudarna... säg mig... vad i all sin dar ska jag skriva?

Jag vet inte riktigt vad det är som händer i mitt liv. Det liksom bara lunkar på... som "vanligt". Jobbar, äter sover. Det nya är dock att jag friskförklarat mig själv nu. Och har lyckats hålla mig frisk i snart en hel månad. Kors i taket! Men att det känns härligt! Ni kan inte förstå! Det är så här det känns att vara frisk. Det är längesen sist kan jag lova. Har därför så smått börjat ta tag i träningen igen. I söndags var jag med Therese på ett power-pass. Hujeadamig... kroppen var som sönderkokt spaghetti efteråt. I går var jag på en prommis upp för Luossabacken. Kondis? Vad är det? Men nu ska här bli andra bullar. Verkligen. Jag har ett mål! (55 kg) Och målet är faktiskt bara 4 kg bort. Yey! Imorgon - elljusspåret here I come!

Annars då? Nä, det finns inget annars då. Eller jo... jag är kanske kär. Och så planerar jag för nästa tattoo. Yes! Så sjukt peppad. Kommer bli asbra. Väntar bara på att höstens tider kommer släppas, då ska jag boka mig en tid. Perfa!

Snart är det festival. SOM JAG LÄNGTAR!

söndag 3 april 2011

Steg för steg...

så börjar mitt hem ta form. Mer och mer tillförs. Jag blir mer och mer nöjd, och känner mig mer och mer hemma. Jag njuter av att ha mitt eget hem. Mitt alldeles egna. Mitt mitt mitt. Bara mitt! Det är min första helt egna lägenhet. (Bortsett från studentkorridoren och rummet jag hade där, men det räknas knappt). Det är första gången jag bor helt ensam. Utan föräldrar, utan syskon, utan pojkvänner. Och det är SÅ SKÖNT! Jag njuuuter. Jag tror det är nyttigt att bo själv. Att spendera tid med dig själv, och hitta dig själv. Lära känna dig själv. För hur kan man lära känna andra ordentligt om du inte först känner dig själv? Och jag håller verkligen på att hitta mig själv. (tror jag?). Jag håller på bli självständig. Jag börjar äntligen bli den människa jag tror jag vill vara. Och snart... snart kan jag nog släppa in Någon i mitt liv igen. Men inte just nu... Just nu ska jag vara själv.

Den här helgen har varit en rekreationernas helg. Jag har tagit hand om mig själv. Tagit hand om min kropp och knopp. Jag har varit så hemskt trött, så jag har aldrig varit så trött förut. Kroppen har stegvis sagt ifrån och lagt av. Men i helg har jag njutit. Jag har gjort det som fallit mig in. Jag har bara blött näsblod två gånger. Huvudet är inte längre som en bomullsfylld melon. Och jag känner mig piggare och gladare än på längre. Man måste ta hand om sig själv, kom ihåg det!

Idag gjorde jag ett tappert försök att vara ute i solen. Vill ju odla på mina solfräknar på näsa, panna och läpp. Men det blåste så mycket, så jag gav upp rätt fort. Det är trist att det ska börja blåsa så fort solen kikar fram. Men... snart är det vår på riktigt! Och efter våren kommer sommaren. Yey!

Tror inte jag sagt att jag köpt bil. Men japp, det har jag. Äntligen!! Det blev en Renault Clio 1.4 -01. Toppen! Den är verkligen rolig att köra. Och jag kan återigen känna mig som en fri människa. Jag kan ta mig vart jag vill, när jag vill. Egen bil är frihet!


Några människor kommer in i ditt liv och blåser omkull dig.
Andra lämnar dig när det blåser som värst.
Men några kommer som en lugn sommarvind, smyger sig omkring dig som en skön filt.
De kan vara borta under långa perioder, men kommer alltid tillbaka... Ta vara på dessa människor. Det är de som hjälper dig igenom stormarna!

lördag 2 april 2011

Igår kväll tänkte...

jag uppdatera bloggen. Men jag var alldleles för arg och upprörd och rädd för att kunna skriva något vettigt. Nu har jag dock lugnat ner mig, men jag blir ändå lite nervös när jag hör någon gå i trappuppgången/ytterdörren. Så här är det: Grannarna som bor i lägenheten ovanför mig bråkar. Och de bråkar inte lite. De bråkar mycket! De gapar och skriker och lever om så ni kan inte förstå. Ibland låter det som om de är handgripligen på varandra också, och slåss. Fysiskt våld. Jag tycker inte om det. Jag är rädd. Detta har hållt på i några månader. Inte varje dag, utan då och då. Men igår eftermiddag var deras bråk värre än någonsin. Därför beslutade jag mig för att göra något åt saken. Så jag ringde KBAB (hyresvärden), som hänvisade mig vidare till Securitas, som hänvisade mig vidare till 112, som hänvisade mig vidare till lokalpolisen 11414. Hos lokalpolisen stod jag i telefonkö i 20 minuter innan jag kom fram. Jag förklarade mitt ärende. Och strax efter kom två poliser och plingade på hos mina grannar. Men då hade de givetvis tystnat. Fan. När polisen väl kommer till bygget så är det tyst som aldrig förr. Jag vet att grannarna var hemma, för jag hade koll på att ingen gått ut från porten, och jag hörde dem gå i lägenheten ovanför strax efter att poliserna gett upp bankandet på deras dörr. Suck. Men nästa gång grannarna bråkar så där våldsamt igen kommer jag återigen ringa polisen!

Jag är arg på polisväsendet i Sverige. Eller i alla fall i Kiruna. Att man ska behöva vänta 20 minuter i telefonkö när man behöver polis på direkten! Och att inte 112 ville ta emot mitt ärende förvånar mig stort. Trots att det var pågående bråk så sa de att "det ligger inte på vårt bord, vänd dig till lokalpolisen!". Hemska värld. Polisen är ju något som borde finnas till hands och vara tillgängligt precis exakt just och direkt man behöver dem! Och att 112 inte ville hjälpa mig förvånar mig enormt. När ringer man dem? När man är döende? Eller när huset brunnit upp?

Nåja... så kan det vara. Hoppas bara på att allt löser sig till det bästa för mina grannar.

Idag har jag varit på Träsket med pappa och min farbror Erik. När vi kom dit på morgonen var det storm. Knappt så jag kunde stå upprätt, var nästan tvungen att krypa för att ta mig fram. Men allt eftersom så mojnade det. Och jag kunde ta en skidtur på sjön. Det var mys. Verkligen livskvalitet att sakta glida fram på Torneträsk och njuta av tystnaden och lugnet. Det var verkligen ett inre ro som infann sig. Återigen älskar jag att bo i Kiruna. Det är så nära att ta sig till fjälls. Att ta sig till naturen och friluftslivet. Att ta sig ut! Jag och farbror kom överens om att det blir inte mycket bättre än så här. Jag älskar mitt Kiruna och dess omgivning, verkligen älskar. 

Kärleken då... det heta ämnet som aldrig blir inaktuellt. Jag säger bara: Åt helvete med kärleken! Nu har jag lagt ner den... på obestämd framtid. Jag är less. Less på att ständigt möta på återvändsgränder och nitlotter. Nu slutar jag att försöka. Nu slutar jag att engagera mig. Nu slutar jag att ta initiativ. Jag ger inte upp, men jag lägger ner. Sådär ja... slut!

tisdag 15 mars 2011

Näpp, jag har...

inte skrivit på länge, för jag har faktiskt inte haft tid! Och det känns bra att säga. Jag har fullt upp hela tiden. Verkligen hela tiden. Träffa än den ena, än den andra. Göra än det ena, än det andra. And I LOVE it. Jag älskar att ha ett sådant "fullspäckat" liv. Fullt av planer. Fullt av mening och lust. Liv! Jag njuter av varje minut. Även om jag ofta klagar på att jag är trött och slut och inte har någon energi och så vidare. Men det är en bra trötthet som finns i min kropp och mitt huvud. Det finns en mening med tröttheten. Love love love!

Igår var jag och Jenny på nostalgipromenad på Bromsgatan. Där vi vuxit upp som barn. Där vi sprungit och lekt och skrattat och gråtit. Där vi lagt grunden för vem vi är idag. Vår bakgrund. Vår barndom. Vårt hem. Det var fint att promenera genom gårdarna. Att minnas. Att se allt det gamla. Att mycket är sig likt, att mycket är sig olikt. Att ingenting kommer att bli det samma igen. Att allt alltid kommer att vara som det varit. Älskade Bromsgatan. Jag kommer att fälla en tår när de husen ödeläggs och börjar rivas. Det känns som att en del av mig, en del av mitt liv kommer rivas. Försvinna och tillintetgöras. Jag och Jenny kommer väl stå där hand i hand den dagen det är dags och gråta tillsammans. Eller hur Jenkan?

Om tre dagar åker jag till Piteå. Och får krama om min Sofie. Yey!

måndag 7 mars 2011

Noll inspiration, noll...

tid, noll ork. Noll allt. Det är verkligen så just nu, att allt är på noll. Jag har ingenting av någonting. Det enda jag har är stress! Stress stress stress. Jäktar hela hela hela tiden. Sitter aldrig still. Aldrig hemma. Sover inte. Äter inte. Orkar inte. Fan. När ska det ta slut? Imorgon kanske? ...NOT!

Efter typ tre veckors stiltje med träningen har jag igår kört igång igen (som om jag ska ha tid och ork till det också?). Åkte skidor, 8 km. Spottade blod flera gånger efter vägen, och så svartnade det för ögonen... och kroppen ville inte. Men jag bet ihop och körde stenhårt ändå. Idag har jag varit på jympa. Sprang och hoppade som aldrig förr. Fan jag vill inte vara en fläskfia längre. Jag vet att min kropp inte mår bra, att den är sjuk fortfarande... men jag orkar inte vara utan träning längre. Det får bära eller brista...

Igår träffade jag min Jenny. Min fina Jenny som nu också hon är Kirunabo. Så underbart fantastiskt bra! Känns som att jag blivit "hel" igen. Som om en saknad pusselbit har lagts på plats. Det är så skönt att ha henne i samma stad igen. På lördag ska vi fira!

Idag har jag varit på lönesamtal. Sedan jag började jobba i Jukkas i september så har jag inte alls kommit överens med min chef. Verkligen inte. Men idag, när vi satt och pratade på tu man hand, så fick jag en helt annan bild av henne. Som en rätt sympatisk och omtänksam människa. Jag blev positivt överraskad. Man ska verkligen ge alla människor den där "andra chansen". Nå...samtalet resulterade i löneökning med typ 700:-. Det är väl okej. Samt en förändring som troligen kommer ske till hösten. Men det får jag inte tala högt om ännu. Men det är någonting bra. Yey!

Nästa vecka åker jag till Piteå och dejtar min älskling Sofie. Åååh, så bra vi ska ha det!

Sov typ noll förra natten, så nu är det goddnight här... hoppas på några timmars oavbruten sömn.

tisdag 1 mars 2011

Alltid när jag...

och Annika åker iväg någonstans så blir det ett himlars äventyr. Alltid något som händer. Spännande och roliga saker. Helgen i Oulu tåls att skriva upp på listan över spännande resor. Vi hade det SÅ BRA! Buss, musik, mobil, prat, godis, skratt, snö, kakor, fiskar, film, bad, spa, bubbelpool, finska pojkar, finska män, bastu, baddräkt, dusch, hotell, säng, middag, glass, dans, drinkar, brandlarm, brandmän, kollegor, frukost, ikea. Japp, det var bra.

Nu närmast är det den rosa festen 12 mars som hägrar. Jennys hemvändarfest med rosa tema. Kommer nog också att bli hur bra som helst. Idag kom den rosa klänningen som jag beställt. Men den kändes lite för lång. Måste korta av den. Men hur? Hur syr man i ett tyg som är typ superstretchigt? (Ella-Maria, hjälp??) Känner mig riktigt snygg i den i alla fall. Jag tycker om att ha kläder på mig som jag känner mig snygg i. Som jag känner mig bekväm i. Då mår jag bra.Och jag tror det syns när man mår bra..?

Senaste veckorna har jag varit SÅ trött så trött så trött. Går som en zoombie på jobbet. Gnuggar ögonen. och gäspar. Mina stackars ögon som är rödsprängda med svarta påsar under. (Nja, kanske inte riktigt så hemskt... men inte långt ifrån). Mina kollegor har börjat skratta åt mig och fråga "Jaha, och vad har du gjort i natt?". Kokerskan våran är en av de mest underbara människor jag någonsin träffat. Hon är helt fantastisk. Men hon är duktig på att retas också. Hihi. "Jaja, skyll dig själv att du ser ut som en sömngångare... så går det när man är ute och friar hela nätterna!". Hon anar inte hur rätt hon har...

Ikväll vankas det bio med Ida och Tilde. Den nya Åsa-Nisse filmen. Vi tänkte gå igår, men då var jag alldeles för trött. Idag är jag piggare (mindre trött), får se i vilken form mina biokompisar är. Om vi inte ångrar oss och väntar på att den kommer på hyrfilm istället. Det är ju faktiskt snuskigt dyrt att gå på bio. 90:- Helt vansinningt! Men man kanske kan unna sig det ibland? Lite vardagslyx så där...


onsdag 23 februari 2011

Det pirrar i...

kroppen. I magen. I huvudet. I bröstkorgen. I benen. Överallt! Pirr pirr. Snacka häftig känsla. Det var längesen jag kände så här... om jag ens känt det någon gång förut? Eller är det kanske en känsla som man fort glömmer bort att man känt förut? Skön är den i alla fall.

Man ska aldrig planera livet... det blir ändå inte som man tänkt sig. Jag trodde att jag hade livet planerat framför mig. Jag trodde jag visste hur de närmaste åren skulle komma att se ut (ungefär). Men aldrig hade jag trott att jag idag skulle sitta var jag sitter. I min egen lägenhet i Kiruna. Det är en häftig känsla. Ibland får jag ett riktigt lyckorus av det. Ensam. Själv. Jag. Mig. Mitt. Malin. Jag har nog aldrig varit så självständig (och självsäker?) som jag är nu. Jag mår bra! Jag har saknat att på kvällarna spontant kunna hälsa på hos familj och vänner. Nu kan jag det. Här i Kiruna verkar det som om jag kan gör allt som jag vill, när jag vill.
Fast visst finns det stunder då jag tycker det är pest och plåga och pina och så ensamt och hemskt att det inte finns att bo ensam. Men då påminner jag mig själv om att "Malin, nu är du bland vänner. Bland människor som du älskar och tycker om, och som älskar och tycker om dig. Du har det bra!" Och så är det.

Oulu om tre dagar!

söndag 20 februari 2011

Jag älskar att...

bo i Kiruna. Jag älskar mitt Kiruna. Verkligen älskar! Jag tror ärligt talat inte att jag kommer kunna flytta härifrån någongång igen. Det är ju här jag har allt! Verkligen allt. Jag har hittat hem. Kände mig så lycklig idag när jag satt på skotern bakom pappa. Solen sken och jag log och staden var vacker. Jag menar... i hur många städer kan man få skjuts på skoter till skidspåret av sin pappa? I LOVE KIRUNA!

Skidåkningen gick inget vidare alls. Det var inget som helst före, och jag fick verkligen kämpa som en dåre för att ta mig framåt. Skidspåren var mosiga och söndertrampade. Jag blev så arg. Arg på skoterförare som kör som idioter, som om de skulle äga hela världen. Nonchalanta jävlar. Jag blev också arg på alla skidåkare som har hundar med sig, och som låter de där fybenta djuren trampa sönder skidspåren. Fan. 

Veckan som gått har det inte hänt mycket alls. Det har varit alldeles för kallt för att det ska kunna hända så mycket. I Jukkas hade vi en dag -42. Helt vansinningt! Jag har inte gjort många knop. Mest suttit hemma och datanördat eller kollat tv eller stickat. Fast igår var jag och Ida och barnen till Anki och hälsade på. Fick smaska på en alldeles underbar minchokladkladdkaka. MUMS! På kvällen var jag hemma, ensam, och hade tv-kväll. Kollade både på Melodifestivalen och på QX-galan. Mys. Idag har jag som sagt åkt skidor. Har storhandlat på Coop (typ tre veckor sen jag handlade sist). Har tvättstuga nu. Och... hör och häpna: Jag har lagat mat!! I mitt eget kök!! Det kan mycket väl vara fjärde gången jag gör det sedan jag flyttade in i oktober. Jag som brukar avsky att laga mat tyckte idag att det var ganska roligt. Kanske är bra att ha "matuppehåll" ibland. Det kanske skapar ny inspiration? Kanske rent av lagar middag själv åt mig & Någon på onsdag, istället för restaurangbesöket?

Nu är det verkligen inte länge kvar tills min Jenny flyttar hem till Kiruna igen. JA JA JA!!!
Och det är verkligen inte länge kvar tills jag och Sofie drar och gör Piteå osäkert. YES!!!
Och om fem dagar åker jag och Anki till Oulo och njuter av en spa-helg. YEY!!!

Nej... inga djupa tankar idag.

måndag 14 februari 2011

Alla hjärtans dag...

jotack, jag vet! Jag vet! Jag vet! I know! Allt för väl. Visst är väl tanken god att det finns en dag då man får tillfälle att uppvakta den/de man håller kär lite extra. Uppmärksamma. Tycka om. Gilla. Älska. Men just sådana här dagar känner jag mig så oändligt ensam... och har alltid gjort. Även om jag varit i ett förhållande. Det blir sådan prestation. Krav! Jag och en kollega konstaterade på jobbet att idag får vi nog minsann själva köpa de där blommorna och den där chokladen. Inte är det någon annan som gör det i alla fall... (Jag vill ju också bli uppvaktad) Därför sitter jag nu, ensam, framför datorn och datanördar, äter cocosbollar och dricker saft!

Kom hem från jobbet idag med huvudvärken från döden. Barnen har varit som vildar. Riktiga monster! Men med tanke på att vi inte har kunnat vara utomhus alls på hela dagen, så är det inte så konstigt. Det är alldeles för lite utrymme att röra sig på för alldeles för många barn och personal. Men det har varit -39 i Jukkas idag, och därför beslöt vi oss för att stanna inomhus. När jag kom upp till stan på eftermiddagen var det bara -20 hos mamma och pappa. Värsta mildvädret!

Igår kväll kom ett efterlängtat sms. Åh, så glad jag blev. Men det resulterade dock (dessvärre) i ännu mer grubblerier. Som om jag inte redan hade nog att grubbla på. Vilket ledde till att jag knappt kunde sova inatt. Vandrade mellan soffan och sängen... För varmt. För kallt. För trångt. För mycket plats. För hårt. För knöligt. För mjukt. För ensamt. För otryggt.

Om 12 dagar åker jag till Oulu. Och Anki följer också med dit. Yey! Fatta roligt vi kommer ha! Fatta vi kommer mysa! Fatta vi kommer njuta! Åååh, så jag längtar!

lördag 12 februari 2011

Jag är inne...

i en period nu då jag känner mig så sjukt ledsen. Inte så att jag gråter och har mig. Jag känner mig bara ledsen. Hopplöst ledsen. Inte deprimerad... men ledsen. Det känns som att ingenting blir som jag vill. Jag kämpar och kämpar men möter bara på återvändsgränder över över överallt! Hela tiden blir det tvärstopp. Slag i magen. Slag i ansiktet. Ja, inte slag på riktigt, men förstå symboliken. Pang! Stopp! Tvärnit! Vänd tillbaka! Här har du ingenting att hämta! Prova en annan dörr, en annan väg, ett annat liv. Mångt och mycket är väldigt motigt just nu. Ja, jag känner mig motarbetad. Ledsen.

Jag har inte riktigt friskförklarat mig själv ännu. Jag är helt feberfri, men jag snorar fortfarande och kroppen är trött. Har ändå varit en tur på marknaden idag med min fina vän Therese. Hittade en snygg sjal i lila och rosa som jag köpte. Och tre kartonger cocosbollar. Mums!
Det är lite läskigt att befinna sig i folksamlingar som det kan bli på marknader. Man vet aldrig vem eller vad man kan råka stöta på. Två helomvändningar gjorde jag, bara för att jag såg någon jag inte ville se. Någon jag inte orkade se. Orkar inte möta, orkar inte prata, orkar inte låtsas le och prata. Nej, då är det bättre att vända på klacken. Fly! Försvinna! Gömma sig!

Ibland får man veta sånt som man inte vill veta. Sånt som man kan vara utan. Jag går nog sönder snart. Ja, det gör jag. Oj... där ramlade en arm av... och en del av mitt hjärta.

Ikväll kommer Annika och Ebba och sover hos mig. Daniel skulle ha lagfest hemma. (Jag hade hellre varit på lagfesten). Hon skulle ha chips och godis och läsk med sig. Det kommer bli mys. Det blir nog bra. Svulla i sig en massa onyttigt, bli fet! Prata prata prata, kanske gråta en skvätt av glädje och sorg.

Skjut mig!

fredag 11 februari 2011

Man ska inte...

överanalysera. Man ska inte analysera över huvudtaget. Man ska låta saker och ting vara som de är. Man ska inte grubbla och fundera och tänka och undra. Man ska låta allt bero... och ta det för vad det är. "Det ger sig", "det löser sig", "det blir bra". 
Fan heller!
Jag är inte en sån som har ro att vänta och ge saker tid. Jag är inte en sån som kliver åt sidan och ser vad som händer och väntar på svar. Jag vill veta nu, jag vill ha svar nu, jag vill ha respons nu. Direkt och på en gång. Det finns nog inget som jag avskyr så mycket som ovisshet. Att vänta på svar och vänta på att någon annan ska bestämma sig och ta beslut. Usch! Får inte jag veta på en gång så kan jag grubbla hål i huvudet på mig själv. Och just nu är jag väldigt nära en hjärnblödning, och eventuellt också en hjärtinfarkt.
Ge mig svar, tack! Nu.

Annars så håller förkylningen i sig. Jag var ju hemma från jobbet tisdag och onsdag. På torsdag gick jag och jobbade... det var dumt. På kvällen kom febern igen. Så idag fredag har jag varit hemma och kryat mig. Har sovit mest hela dagen, och nu känner jag mig oförskämt pigg. Rastlösheten börjar krypa i benen. Men ute vräker snön ner, så en promenad är inte ens att tänka på. Men jag har diskat och städat (plockat undan) och duschat. Väntar nu på att Let´s Dance ska köra igång kl 20, då ska jag mysa ner mig i soffan under en filt med en kopp varm glögg i ena handen och pepparkakor i den andra, med en massa tända ljus. Synd bara att man måste avnjuta detta ensam... suck.

Om två veckor åker jag till Oulo. Yey yey yey!

onsdag 9 februari 2011

Andra dagen hemma...

från jobbet. Snorig och jävlig, men äntligen feberfri. Jag har aldrig varit med om maken till feberfrossa som jag hade natten mot tisdag. Skakade! När jag väl orkade upp så mätte jag febertemp på 39.9. Måste ha varit högre också... fy farao alltså. Hatar att vara sjuk. Imorgon tänkte jag gå till jobbet igen. "Pratade" just på facebook med en kollega. Hon tyckte jag skulle "ta en sup, beställ taxi och kom på jobbet". De saknade och behövde mig där. Sådant värmer att höra. Jag tycker om mina kollegor.

Pratade med min mormor  i telefon idag. Det är inte ofta vi gör det, men när vi gör det så känns det så varmt och mysigt. I måndags fick jag ett paket i brevlådan, innehållande en jättefin turkos sjal som min mormor hade stickat åt mig. Ååh, jag blev så glad! Jag blev så glad för att den var så fin och så fin färg och så mysig. Mest glad blev jag för omtanken, att få en present utan att det är födelsedag eller jul. Sådant värmer. Det är roligare att ge/få presenter utan förvarning... mitt på en vanlig vardag. Min mormor sa att "jag tänker mycket på dig, Malin"... åh, min fina mormor.

Annars så är det rätt trist att vara ensam hemma hela dagen. Visst, jag sover rätt mycket. Men tiden när jag är vaken är jobbig att slå ihjäl... sitter oftast i sängen med datorn i famnen, facebookar, lyssnar på dålig musik och längtar efter att umgås med mina vänner. Och som en räddande ängel ringde Annika för en stund sedan och sa att hon och Ebba kommer och sover hos mig på lördag kväll. Yey! Snacka mys. Girls night. Först ska vi gå på marknaden och handla en massa gott. Chokladmunkar, kokosbollar, remmar, mmmm! Måste bara se till att bli frisk till dess.

Ikväll hoppas jag på att den där Någon speciell ska höra av sig. Jag vill verkligen... tror jag...

måndag 7 februari 2011

Sjuk igen! Det...

är ju inte riktigt klokt! Ända sedan början på september har jag varit sjuk till och från typ hela tiden. Gått på penicillin en gång... varit hemma från jobbet tre omgångar. Snart orkar jag och min trötta kropp inte vara med längre, Näsan rinner, huvudet värker, ögonen är röda, fryyyser och så trött så trött så trött. Hur fan ska man göra för att bli frisk? Kan jag anklaga mitt jobb? Är det kanske en arbetsskada?

Helgen som gick var fantastisk! Jag ville inte åka hem, jag ville stanna en månad till. 30 dagar till med min Jenny på ett hotellrum, snacka mys! Då hade jag mått som en prinsessa. 
Tågresan på fredag kväll var dock en mardröm. Till att börja med var tåget en timme sent till Kiruna, så jag satt i väntsalen på tågstation i över en timme och gjorde ingenting tillsammans med en massa illaluktande främlingar. Usch! Väl på tåget så stämde ingenting och totalt kaos rådde. Min vagn fanns inte, och där med inte heller min plats. Så jag satt i en liggvagnskupé tillsammans med två Laestadianer som höll på prata hål på mitt huvud och ge blödande skavsår i mina öron. Men väl framme i Luleå, dock två timmar senare än beräknat, fick jag ett varmt mottagande av Tuomo. Tack Tompa för skjutsen, det var guld värt! På hotellet sprang jag in i min Jennys armar. Underbart! Det har varit en massa prat och surr och samtal och ventilerande av tankar hela helgen. Just vad vi båda behövde, tror jag. På lördag förmiddag öppnade vi en skumpaflaska för att fira den kommande flytten, min Jenny ska flytta hem till mitt Kiruna. Yey! Lördag var också dagen för Melodifestivalen. Det var riktigt roligt att vara på plats. Att se allt live. Att känna atmosfären. Men bäst var nog ändå min man - min Danny! Wohoo! Snacka heting. 
Lördag kväll tillbringade jag och Jenny på hotellrummet tillsammans med massa gott rosévin. Åh, vilken underbar kväll! Innan hemfärd på söndag sprang vi på stan och gjorde en del shopping. Sedan var det plötsligt dags att åka hem. Jag med buss till Kiruna, och Jenny med buss till Umeå. Men vi ses snart igen!

Klockan är inte mer än snart 19... men jag tror fan jag ska gå och sova snart ändå. Det får man väl när man är sjuk?

Mannen är kvinnans bästa vän. Han hjälper när hon känner sig osäker, tröstar henne efter en dålig dag, inspirerar henne till att göra saker hon aldrig trodde hon kunde göra, gör att hon kan uttrycka sina djupaste känslor, ser till att hon alltid känner sig som den vackraste kvinnan i rummet, och låter henne vara trygg, sexig och oövervinnlig... Nej vänta!! Jag tänker på VIN.Det är vin som gör allt detta! 

torsdag 3 februari 2011

Imorgon åker jag...

till Luleå. Jihoo! Får äntligen ha min fina Jenny för mig själv, en hel helg. Snacka vi ska mysa!! Idag har jag varit och köpt skumpa (mousserande vin) åt oss, som vi ska skåla med imorgon kväll. För vi har någonting att fira. Yey!

Idag kom kollegan Peter med fika åt oss alla på jobbet. Det uppskattades verkligen. Tack Peter, du är snäll.

För en liten stund sedan ringde det i min telefon. Ett okänt mobilnummer. Jag svarade såklart (kan ju vara nån viktig!). Det var en snubbe som frågade om det var jag som var Elisabeth Zakrisson, kommunalrådet i Kiruna. "Öööh, nej", sa jag. "Nähä, för när jag söker på henne så är det bara det här numret som kommer upp". När vi lagt på slog det mig att vårt kommunalråd heter ju inte Elisabeth, utan Kristina Zakrisson. Så tokigt! Däremot heter ju faktiskt jag Elisabeth. Malin Elisabeth Zakrisson.

Igår kväll kom min fina vän Therese förbi. Det var ett verkligen uppskattat besök. Jag har senaste dagarna verkligen isolerat mig, inte pratat med någon och inte träffat någon. Jag har haft SÅ mycket att fundera och grubbla på. Givetvis utan att komma fram till någon lösning. Men igår fick jag "prata ur" mig en hel massa. Prata, prata, prata. Det är verkligen skönt att prata. Förut har jag hatat att prata. Nu älskar jag att prata. Underbart att prata! Speciellt underbart med vänner som man älskar.Men kom jag fram till något beslut för det? Icket! Mina känslor och jag kommer inte riktigt överens just nu... jag vet inte var jag har dem, och de vet nog inte var de har mig. Hoff.

Nu ska jag ta en till halstablett och sedan vila en stund, innan jag ska iväg på promenad med Någon.

tisdag 1 februari 2011

Wow! Det här...

känns ju rätt ballt. Mallan bloggar igen, efter 10 månader borta. Vi får väl se hur aktiv jag blir... Men skrivandet är ju något som kommer och går hela tiden. Ibland behöver jag det i mitt liv, ibland inte. Just nu känns det som om det behövs igen. Varför? Kanske är det mycket tankar och känslor i mig som vill ut?  Mycket som hänt, och mycket som händer. Även om det inte är någon annan än jag själv som läser, så känns det bra att få ner det "på print".

Mycket! Väldigt mycket! har hänt sedan jag skrev sist. Då, i april 2010, bodde jag i Gällivare tillsammans med Per-Mikael, jobbade som fritidspedagog på Myranskolan i Kullen. Jag var nog rätt tillfreds med livet skulle jag tro. Sedan kom sommaren och allt exploderade. Jag bröt upp från kärlek, trygghet, jobb, hem, allt... och flyttade till ny kärlek, nytt hem, ny stad, nytt jobb, nytt allt! Och här är jag nu, februari 2011, i Kiruna. På vad som kan kännas på en rätt ostadig grund. Ingen kärlek. Bor ensam i första egna lägenheten. Jobbar som förskolelärare i Jukkasjärvi. Har dock en massa underbara vänner runt mig nu, vilket jag inte hade i Gällivare. Mår jag bra? Japp, det gör jag! Jag mår bra!

...men det kan ju alltid bli bättre... Och det blir det nog också... tids nog. Man måste ge saker och ting lite tid, hur otålig man än kan känna sig. Även om du själv vill "skynda på" och vill att saker ska hända " på en gång", så finns det dem som inte alls tycker att det ska vara så. Ge varandra tid.

Närmast går jag och väntar på att det ska bli fredag. Då ska jag och min underbart fina vän Jenny åka till Luleå. Vi ska bo på hotell och mysa och lyxa till det, och må gott i varandras sällskap. På lördag ska vi gå på Melodifestivalens genrep. Kommer nog bli hur kul som helst. Min man Danny är ju där, Yey! Han är verkligen sjukt, sjukt fin. Ojoj.

Just nu sitter jag dock och är sjukt, sjukt trött. Det blev inte många timmars sömn i natt, och dessutom ringde väckarklockan 4.25 imorse. Hata tidiga morgnar! SMSade igår kväll med några fina personer. Personer som nog betyder mer för mig än jag kan ana... Vi får se vad framtiden har att utvisa.

tisdag 20 april 2010

I natt hade...

jag en otäck dröm. Jag och P-M var på resa någonstans. Vi satt i ett flygplan. Alla var glada och allt var frid och fröjd. Tills en tjock pojke började hoppa. Och han hoppade jämfota från planets fram till den bakre delen. Där stannade han och hoppade och hoppade och hoppade. Hela flygplanet skakade när han hoppade, det började vingla och alla blev i panik. Piloten kommer och skirker att man absolut inte får hoppa på detta flygplan, för då går det inte att styra. Men den tjocka pojken fortsätter att hoppa. Då kliver jag upp ur min flygplansstol och går till den tjocka pojken och försöker få honom att sluta hoppa. Men han vägrar. Då börjar flygplanet att tappa höjd. Det går fort nedförs och planet slår i träd, för att slutligen störta ner i en sjö. Alla skriker och är i panik. Utanför fönstrena ser man allt vatten. Och genom en lucka i taket börjar vattnet att forsa ner och in i flygplanet. Den tjocka pojken har nu slutat hoppa. När vattnet når upp till mina fötter så vaknar jag... 
Jag är blöt i svett när jag vaknar med ett ryck och känner en otäck panikkänsla. Jag tycker det är läskigt att vakna och vara rädd, och komma ihåg sina otäcka drömmar så tydligt. Givetvis hade jag svårt att somna om...
Betyder våra drömmar någonting? Går det att tolka in något i denna dröm? Något som hänt, eller något som kommer att hända? I juni ska jag och P-M flyga till Stockholm. Kanske borde ställa in den resan?

Nåväl, tillbaka till verkligheten. I dag klockan 9.30 ska jag på gynekologisk cellprovskontroll. Jag är nervös, jag har ont i magen, jag har ont i huvudet. Sist jag var på denna kontroll gjorde det SÅ ont att ta provet som ska vara "snabbt och smärtfritt". Pyttsan!

Om 3 dagar åker jag till Umeå. Yey!

tisdag 13 april 2010

Varför blir det...

aldrig som jag tänkt mig när jag går till frissan? Hemma så letar jag foton och söker inspiration till nya frisyrer. Kommer på hur jag vill ha det och känner mig nöjd, planerar hur jag ska förklara för frissan så att hon förstår hur hon ska klippa mitt burr. MEN... så fort jag sätter foten innanför en frisörsalong blir jag nervös, svettas och vågar knappt säga hej. När sedan frissan frågar vad jag har tänkt mig så blir jag förlägen, skyller på att jag har slitet hår och säger att hon får göra som hon vill "men klipp inte luggen, och ta inte för mycket på längden". Alltså jag blir så arg på mig själv. Varför blir jag så försiktig?! Det är inte det att jag inte blir nöjd när jag kommer ut från frisörsalongen, tvärtom så blir jag alltid dönöjd hur lite frissan är har saxat i topparna. Men fan, jag måste börja stå på mig. Vill jag ha en förändring så måste jag väl kunna förklara det, och inte mesa och bara "toppa"?! Nästa gång... då, kanske...

Igår började jag jobba igen efter 11 dagars ledighet under påsken. Det har varit underbara 11 dagar, och jag njöt verkligen av att "göra ingenting". Det är nu ganska precis två månader kvar till skolavslutningen och sommarlov, och jag känner hur min kropp bara skriker efter sommar och sol och bad och värme och mjukglass och minigolf och sneakers och bara ben och linnen och solglasögon och ljuva sommarnätter. Skriker!!

Om 10 dagar åker jag till Umeå. Tjoho!

Ägaren till en Kinarestaurang har precis gift sig och bruden är oskuld. Sanningen är den att han inte är så väldigt erfaren han heller. På bröllopsnatten kryper hon ner naken mellan lakanen medan hennes make klär av sig. Så kommer även han till sängen och läggersig bredvid sin nyblivna fru. "Älskling" säger han, "jag vet att du vala väldigt nelvös. Jag loval, jag jöl vad du vill. Bala säg vad du vill jag ska jöla.Vad jag jöla föl dig?" frågar han och försöker låta erfaren, vilket han hoppas ska imponera på den jungfruliga bruden. En eftertänksam tystnad följer och han väntar tålmodigt och med spänning på hennes önskemål. Hon svarar slutligen lite blygt och osäkert: "jag... vill... nummel 69". Mer eftertänksam tystnad, denna gången från hans sida: "du vill ha... biff med bloccoli?".

onsdag 31 mars 2010

Snart är det...

påsklov! Helt otroligt härligt. På fredag åker vi till Rauto. Till stugan. Till fjälls. Till lugnet. Aaaah! Som jag ska njuta! Kommer att vara där nästan en vecka. På onsdag eller torsdag kommer vi hem och duschar, packar om och åker sedan mot Kiruna. I Kiruna vankas det 4års kalas. Min fina Alvin blir stora killen. Och sedan är det ju inte alls länge tills min Umeåresa. Tjoho!

I veckan bokade jag och P-M flygbiljetter till Stockholm, åker dit den första helgen i juni och hälsar på våran Anna. Kommer bli helt otroligt roligt att få träffa henne igen. Tror det är tre år sedan sist. Alldeles för längesen, tiden går alldeles för fort. Hoppas också på att få träffa min fina Maria. Alldeles förlängesen vi också sågs. Varför är Sverige ett så avlångt land, så att det ska vara så långt till alla som man vill ha nära?

I söndags kom mamma och min moster Birgit med en leverans från IKEA. Hade beställt lite grejor för att kunna inreda min sy/pysselhörna i datarummet. Kommer bli great! Bild kommer när jag fått allting på plats. Äntligen kommer jag ha en hörna där jag kan dona bäst jag vill, och slipper stoppa undan symaskinen varenda gång jag använt den. Men vänta bara tills vi flyttar till hus, då ska jag ha ett helt eget hobby/pysselrum! Vilken dröm.
Söndagen var också en bakisdag för mig. Var i Kiruna i lördags, det var fest hos Annika. Och det var SÅ roligt. Verkligen underbart gäng var vi. Det dracks gott, snaskades gott och sjöngs högt, och framför allt skrattades det i massor. När det var dags att åka på Ferrum var jag så tokfull så Annika körde hem mig (efter att jag betalat in mig på Ferrum och druckit ett glas vatten där). Jag hade en riktig "fjortisfylla", en sådan där tokfylla som jag brukade ha i mina yngre år. Hojja! Jag är ju trots allt snart 27. Haha.

torsdag 25 mars 2010

Alldeles nyss beställde...


jag nya skor, helt spontant. Har ett tag varit sugen på att beställa nya sneakers till våren/sommaren, och nu ikväll har jag gjort det. Känns great!

Snart är det fredag, igen. Jag älskar fredagar! Imorgon efter jobbet ska jag göra så lite som bara är möjligt. På lördag förmiddag ska jag och P-M vara stugvärdar i en stuga på en ö i Vassaraträsk. Klockan 12.45 på lördag ska jag åka med tåget till Kiruna, för party med the girls. På söndag tar jag tåget hem igen. Det lär bli en fullspäckad helg. Ack så roligt!

Igår frågade en kollega mig om hon fick "Sätta en raket i rumpan på alla föräldar och skjuta iväg dem till Jupiter?". Jag sa att det var helt okej. Jag skulle ibland vilja göra det samma.

Annars så är det bara det vanliga som sker... huvudvärk, magont, sneda glasögon, solsken på näsan, jobbigt jobb, massor av disk på köksbänkarna, slitet hår, skitiga handdukar, glada grannar, sjörövarspråk, frukt, bensindunkar i hallen, obäddade sängar, damm på blommorna, färgpennor, slut på stearinljus, längtan efter sommaren.

tisdag 16 mars 2010

Jag är en...

sådan där som älskar att ha saker och ting planerat. Jag älskar att ha framförhållning och veta om vad som väntar mig kommande dagar/veckor/månader. Jag hatar ovisshet och oplanering. Jag tycker om att bläddra i min kalender och se vad som är inbokat, se vad jag har framför mig och vad jag har att se fram emot och att räkna ner dagarna till. Nu närmast räknar jag dagarna till helgen då det är marknad i Gällivare. Jag älskar marknader. Att strosa runt bland folket, marknadsstånden och försäljarna och känna alla lukter och förväntningar. Se barn med tindrande ögon välja ut en leksak eller en polkagrisklubba i häftiga färger. Se tonåringar köpa strumpor och lakritsremmar, pensionärer smaska på en varmkorv och köpa kokosbollar till barnbarnen. Däremot tycker jag INTE om hundar och barnvagnar på marknadsplatser. Snacka om plats de tar upp! Speciellt barnvagnarna, hundarna tycker jag snarare synd om. Trängas bland en massa ben och få svansen nertrampad så man ylar. Hojja... håll spädbarn och hundar hemma när det vankas marknad! Själv ska jag till helgen köpa mig ett par skinnhandskar. Ett par fina, så att jag kan känna mig som en "findam". Ett par snygga skinnhandskar som jag kan ha till min röda duffel, känna mig fin och lite elegant. Vi får se.

Idag klockan 11 har jag möte med min arbetsförmedlare på arbetsförmedlingen. Jag tycker nästa lika illa om att gå dit som till tandläkaren eller till en gynundersökning. Jag ska fråga min arbetsförmedlare vad jag har för nytta med att springa dit, vad jag har för förmåner med att vara med i deras "arbetslöshetsklubb". Egentligen är jag ju inte arbetslös, jag jobbar 65% och är riktigt nöjd med det. Fast jag dreglar ju så klart efter en 100% anställning, tills vidare, på ett fritidshem... Åh, det hade varit lycka!

Ute är det klarblå himmel, solen skiner och det är -13c i skuggan. Snacka om toppenväder. Jag älskar våren!